Jag är inne och läser andras bloggar om cancer, det är människor som har cancer, eller dom skriver om anhörig eller släktingar som har cancer. För min del är det intressant att läsa speciellt om hur dom i min ålder med samma slags cancer som jag hade hur dom mår före dom blev sjuk, under tiden och efter. Men när jag läser föräldrar som skriver om deras barn som har cancer så får jag en klump i magen och blir tårögd. Hur kan världen vara så grym att man ska behöva förlora sitt barn? I flera månader får barn genomgå behandlingar , operationer men vissa klarar sig inte. Hur gör man för att inte bryta ihop inför sitt barn när man vet hur det komma sluta?
När jag fick mitt cancerbesked så var jag gravid och det jag var mest orolig för var att barnet också drabbats men när Emmie föddes var hon frisk som en nötkärna och det var en sån lättnad för mig. Jag sa under hela tiden jag var sjuk att det viktigaste var att Emmie var frisk sen om jag är sjuk struntar jag i.
Vill du vara med och bidra till cancerfonden ? Det kan du göra genom att köpa en skiva som en kille har spelat in för att samla in pengar till cancerfonden.